Jag orkar inte mer....

En fin morgon blev genast en tung jävla dag igen....

Det känns övermäktigt med allt annat jag har på mina axlar just nu. Allt suger energi och jag får aldrig fylla på med glädje och lycka. livet känns som en stor sorg...ett låååångt sorgarbete som inte har någon ände förens det tar slut helt.

Varför ska vissa människor drabbas så med allt på en gång och en del människor slipper allt och klagar ändå.

Först och främst så har jag varit sjukskriven och arbetslös i åtta år nu....sedan jag blev uppsagd av Sundsvalls kommun. På de grunderna att de inte kunde placera om mig just då. 

Praktiker och rehabiliteringarna har inte fungerat och har jag fixat ett problem så kommer nästa snabbt på det är aldrig lugnt i mitt liv. Det har aldrig funnits trygghet i mitt liv.

Min bästa vän Lars och svärmor dog samma år för snart två år sedan och det är snart i precis i dagarna och vad händer då jo då flyttar min son och katten. 

 Hösten är här och med den kommer den fasansfulla julen som jag hatar.

Jag hatar inte pynt och värme i soffan, mys och glögg jag hatar pakethysterin och alla måsten och kraven från andra för att de ska må bra.

Jag har ett öra som inte mår bra för att jag inte mår bra mentalt. Deppighet leder ofta till mer problem än vad som var från början om man inte får hjälp i tid.

Jag har givit så mycket av mig själv till de närmaste att jag inte har ork att ta vara på mig själv snart.

När kommer min tid brukar jag fråga mig? När?

Psykologen på bedömingsenheten frågade mig vid vårt andra möte för några veckor sen: Petra när kommer din tid? 

Mitt svar var enkelt: Aldrig!

Det är lätt att säga till mig det löser sig, det ordnar sig...jag orkade, då orkar du...livet är så här för många m.m bal bal bal bla........

Ni ser....när kommer min tid?

Aldrig!