Det går utför ännu mer... hoppas någon jävel är lycklig!

En tejpad historia....

Vilken hemsk smärta jag dör asså! 

Hur ska jag fixa detta nu.

Ingen skog ingen promenad...

En cykel som klatrar och en sjukskrivning som tickar på som en bomb.

Detta är resultatet av vinterns slit med matkassar och taskig ekonomi. Att leva på sina föräldrar när en är 45 år är fördjävligt.

Fy fan för att bli lämnad och inte få en logisk ordning på rättvisan. 

Men det finns inget som heter rättvisa och kärlek det har jag förstått mer än tusenfallt nu. Ångrar mina år med 185 cm och tom skalle.

”Vem ska trösta knyttet?!”