En vanlig tisdag morgon...

Det är vackert på himlen och det är några minusgrader. Jag har sovit klubbad inatt äventyret tog på igår om jag säger så. 

Det får bli en stilla promenad senare idag för att inte påverka trycket i underlivet allt förmycket. 

Ojojo vad denna väntan på fyra veckor kommer att kännas som enevighet för att få svar hur illa mina cellförändringar kan vara eller inte vara.

Vad blir nästa steg osv. 

Jag mår psykiskt dåligt av all väntan och anpassning till allt och alla. Jag vill vara mig själv och vara lycklig och glad, fan vad jag saknar det.