På den tiden jag kände samhörighet med livet’

Just nu är jag låg fet olycklig ensam och nästan folkskygg jag trivs inte alls. Förutom att jag har hemtrevligt men det känns som det ska tyckas bort framför mina fötter när som helst. 

Jag har lärt mig att livet kan vända på 2 sekunder och på mindre än en vecka är livet helt annorlunda.

Det har gått åtta månader sen separationen var ett faktum om en chockartad och jag har fortfarande inte landat i det faktum att jag rycktes bort från alla hopp som jag hade i livet.

Att läka sina sår samtidigt som jag ska hantera alla diagnoser och det faktum att jag är helt körd som gråter varje jävla dag är som ett hot från ovan.

Ni ser mej kreativ aktiv motionerande självmedveten och framåt men innuti är jag trasig och oerhört kränkt som människa. Jag är tom... 

Det faktum att beröring sex och naturen samt ”en bästa vän” existerar inte för mig längre.

Jag trodde aldrig jag skulle tappa det som jag gjort.

Jag litar inte på någon och jag älskar inte någon.

Som förälder visst min son som barn visst min mor.

Men inte ens de människorna känner mig eller ger mig trygghet. 

Att bära på ett stort svart moln hela dagarna är en börda utan slut känns det som.

Hur ska jag orka vända bladet och se en framtid?

Om jag slapp smärtan i kroppen om jag fick någon att prata med om jag passade in någonstanns.

Om ångesten ändå lättade och jag kunde se ut genom fönstret.... 

Tårarna rinner och det blir grusigt och suddigt!

Meningen med livet för mig förblir en gåta!

Jag hoppas att hatet kan försvinna och att jag kan känna mig värd att existera på jorden och ens nudda mina drömmar när jag hittar dem igen.

Det är lätt att tappa någon lätt att tappa tillit och en vän.

Det är ruskigt lätt att tappa bort det som är jag när livet stryps och mattan dras bort under mina fötter.