Idag tvingade jag ut mig...

Känner mig log och utan syfte i livet. Jag har ingen kris jag kommer bara inte ur evighetscirkeln som pågått i 15 jävla pissiga år. Jag har aldrig varit lycklig i mitt liv. 

Jag var olycklig som barn olycklig som tonåring. Olycklig som vuxen och det matar på skiten matar på.

Jag skulle vilja byta stad tror jag börja om på nytt i livet. Men vägen dit är evig... och dessutom i mitt tillstånd med sjukskrivning och noll ekonomi blir jag verkligen låst. 

Acceptans och tacksamheten jag ska känna får mig och kvävas.