Min morgon... en tung morgon!

Idag var det dax för mötet med bedömningsenheten på psyk.

Jag fick gå i långa korridorer och följa en vit rand på golvet... väl framme fick jag förse mig med te eller kaffe som stod uppdukat på en blå byrå.

När jag sitter där 15 minuter förtidig till mitt möte så kommer först en tjej in av utlänsk härkomst. Hon hejar och tar upp ett block och börja teckna eller skriva så pennan glöder. Jösses tänkte jag hon är laddad...

Efter en liten stund tar hon fram hudkräm och börjar att gno in händerna... ganska snabbt börjar min näsa att rinna och astman ger sig till känna.

Hennes kräm stinker cocos från " hell" jag gillar cocos men jag fixar inte starka kryddiga dofter. 

Jag blir rosslig och inser att skadan redan är gjord inget att göra, jag ska ändå åka bil hem. Ingen promis med den onda höften idag och rosselrör.

Efter ytterligare 5 minuter kommer en mörk man in lång och vältränad med en hemsk stirrig blick. Han kändes ostabil och jag han knapp tänka han är ett psykfall förens han tar upp mobilen och börjar att fota mig. 

Grrr din jävel tänker jag men inser i samma stund att jag orkar inte lägga energi på en idiot. Dessutom så är jag fullt påklädd och ger inga andra intryck än att inte vara mitt gladaste idag.

Sjuksköterskan kommer gåendes och ropar Petra... den första och ända gången hon gör det rätt. Sen går det utför i en timme. 

Från barndom till skola till jobb och arbetskamrater till vänner och långa sjukskrivningar... jodå jag har en del bördor på mina axlar att bära. 

Ett inlägg på Instagram... jag finner inga ord ibland. Inte ens när jag ska vara egoist och tänka på mig själv får jag ha mitt eget namn i fokus... tragiskt!

Det är A och O att verkligen lägga vikten rätt i sina händer i det yrket anser jag.

Men det är jag de... jag är väl udda och annorlunda är det därför jag nu är på bedömningsenheten?